Blir så rörd av medmänniskors värme. Idag träffade jag en så fin mamma som hade sitt barn på samma förskola som Felicia gick på. Hon vågade ställa frågan. Vågade visa sin empati. Vågade lägga armen om mig. Det är det inte alla som gör. Men dom som faktiskt gör det. Dom betyder så otroligt mycket. Det gör mig så glad. Så tacksam. Jag förstår hur jobbigt det måste vara. Hur rädd man är stegen innan man är framme. Hur många tankar som rör sig i huvudet. Man vill inte säga fel saker. Inte göra illa. Om hon bara visste hur mycket det hon gjorde faktiskt betydde för mig.
Jag fick den finaste bilden av en annan änglamamma idag. Den gjorde mig alldeles tårögd. Det fantastiska är att just fjärilen har blivit Williams symbol för oss. Fjärilen som följt oss hela sommaren. Tillsammans med bilden följde en dikt så otroligt vacker. Jag är så väldigt tacksam. Människor som denna änglamamma finns det inte många av. Så glad att jag har fått kontakt med dig. Jag låter dikten och bilden tala för sig själv.
A butterfly lights beside us like a sunbeam and for a brief moment it's glory and beauty belong to our world...but then it flies on again, and although we wish it could have stayed, we are so thankful to have seen it at all
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar