En ängels hand och fot

Här är Williams fot och handavtryck. Hans stora avtryck. För han var ingen liten bebis. William vägde lika mycket och var lika lång när han föddes som Felicia var när hon var hela tre månader. Och då var hon ändå relativt stor för att vara flicka. Han var verkligen en stor liten kille.

Det är underbart att dom fina barnmorskorna på förlossningen ordnar med dessa minnen. Alla vackra bilder som dom bemödade sig att ta. På William. På familjen. På kärleken. Dessa avtryck och foton betyder så mycket för oss idag. Men det är också lite underligt. I början kunde jag inte titta på avtrycken och fotona utan att gråta hejdlöst. Men idag känner jag en sådan glädje. En sådan värme och lycka när jag ser på avtrycken och fotona på honom. En saknad så enorm, förstås. Men ändå. Det är bra underligt hur sorgen ändrar skepnad. Men vackert på många sätt. Kärleken får större utrymme. William får större utrymme på något konstigt vis. Det handlar inte bara om sorgen utan mer om vad jag känner för honom. Kärleken är så vacker.