Framtiden

Den här veckan och föregående har vi verkligen haft fullt upp. Mycket att ordna med inför framtiden. Det är konstigt att tänka tanken att det faktiskt finns en framtid. Tiden har på något sätt stått still sedan lille William dog. Vardagen rullar ju på. Men framtiden har man knappt orkat tänka på. Nu känns det ändå som att vi kan blicka framåt och se ljuset efter det oändliga mörkret. Även om sorgen och saknaden alltid finns där. En del av mig vill inte gå vidare utan William. En annan del vill leva livet till fullo. Göra framtiden och nuet till det bästa för min levande familj. Storasyster behöver få må bra och vara lycklig på alla sätt som går. Så även min älskade make och jag själv. Hur mycket jag än ältar tiden innan William dog. Hur mycket jag än önskar att jag vetat framtiden innan det hände så kan jag inte ändra det förflutna. Vår älskade son är död och han kommer inte tillbaka till oss. Men han finns här. I våra hjärtan. I våra tankar. Runt omkring oss.

Jag är så oerhört tacksam för alla fina människor som finns för oss. Som visar sitt stöd och varma medkänsla. Mammor som kommer fram och lägger armen om en under fotbollsträningen. Pappor som kommer fram och pratar i affären. Som vågar prata om sorgen. Om William. Vågar visa sina känslor. Orden räcker inte till för att beskriva hur mycket det värmer.

Jag har fått ännu en nominering i Beautiful Blog Award, den här gången av finaste Ann-Louise (Älskade Ängel). Det värmer i själen. Tack underbara du. Även Ann-Louise har förlorat en liten son. Lille Lucas somnade in i mammas mage. Så orättvist. Så hemskt. Att även Lucas föräldrar har fått gå igenom samma helvete som vi. Det gläder mig så att Lucas snart ska få bli storebror. Önskar er all lycka i världen.

Vill avsluta med några bilder på älskade William. Saknar dig så det värker inom mig.

Fyra månader

Fyra månader idag. Fyra månader av oändlig saknad och sorg. Men också fyra månader av glädje och kärlek så stark. Jag saknar dig så förtvivlat min lille älskling. Varje dag, varje ögonblick och varje sekund önskar jag att du vore här. Du fattas mig. Kommer alltid fattas mig. Livet är så hemskt orättvist. Du hade nog kunnat rulla runt från rygg till mage nu. Suttit med oss vid matbordet. Du hade gett mig ett stort leende varje morgon våra ögon möttes för första gången den dagen. Men du fick aldrig chansen.

Varför? Jag kan fortfarande inte förstå. Varför fick du inte stanna? Det gör så ont. Varje ny dag är en påminnelse om att ditt liv inte fick fortsätta. Jag kan inte förstå. Vägrar förstå. Det som inte fick hända hände ändå. Vårt liv tvingades fortsätta utan dig. Inget i vårt liv kommer någonsin bli sig likt igen. Vi har upplevt dig. Vi kommer aldrig släppa dig. Du har berikat oss med den vackraste av all kärlek. Vi vill inte ha det annorlunda. Du och din syster är det finaste som hänt oss. Så mycket kärlek. Så mycket saknad.

Idag sjöng storasyster en sång för dig. Men det visste du nog redan. Hon sjöng att hon saknar dig. Att hon älskar dig. Att hon önskar att du vore här nu. Hon frågade mig varför du inte kan komma tillbaka. Varför du inte kan få sova i din säng. Döden är sådan. Svår och obarmhärtig. Inget i livet är svårare än döden. Men på samma sätt så enkel. Livet tar slut. Döden är oåterkallelig. Ett faktum som inte går att bortse ifrån. Men känslorna som väller fram är svåra. Så fruktansvärt svåra att hantera. Inga önskningar eller böner kan göra död till liv igen. Det är svårt, för såväl stora som små. Jag vill att du ska veta att storasyster saknar dig så. Hon pratar om dig ofta. Du finns i hennes hjärta och tankar varje dag. Precis som för pappa och mig. På så sätt lever du vidare. För alltid en del i familjen.

Du kommer alltid vara mitt barn, min underbara son. Jag kommer alltid att vara din mamma. En mamma med ett levande barn för lite. Grattis lille gubben. Vi saknar dig så!

Saknad

Sista dagarna har vi haft fullt upp. Vi har fått ett mycket bra och efterlängtat besked. Ett besked som kommer göra vårt liv lite lättare. Rent praktiskt åtminstone. En stor lättnad. Jag har också återgått till studierna, på gott och ont. Mest ont känns det som. Det är tungt. Tankarna är överallt och ingenstans. Inte där dom borde vara åtminstone. Idag var vi och hälsade på William. Väl där såg vi ett hav av vackra blomsterarrangemang. Rosa blommor. Små buketter. Fick genast en ond känsla i maggropen. Nej, inte ännu ett litet barn. Inte ännu ett litet oskyldigt barn som ryckts ifrån sin familj! Ville inte förstå. Efter att ha läst på två av sorgebanden förstod jag. Det var ett litet barn. En liten flicka som somnat in. Jag brast ut i gråt. Kunde inte hejda mig. Det gjorde så ont att ännu ett barn blivit en liten ängel. Så ont så ont. Tänkte på flickans föräldrar. Stackars stackars dom. Tänkte tillbaka på Williams begravning. På våra känslor efter begravningen. Ingen ska någonsin behöva gå igenom det vi kände då. Men just nu, precis i denna stund känner en annan familj samma känslor som vi gjorde. Obarmhärtig sorg och saknad. Mitt hjärta blöder för lilla Moas familj. Jag hoppas och tror att lilla Moa kommer få det bra i himlen. Tillsammans med vår lille William. Han kanske kan visa henne runt. Han har ju varit där ett tag nu. Snart fyra månader. En evighet. Men på samma gång, bara en liten stund. Det är så svårt. Saknar vår älskade lille son till döds. Saknar hans livliga sparkar inom mig. Hans vackra ansikte. Hans mjuka små händer och fötter. Hans kalla panna och kind. Saknar att få hålla honom i min famn.

En del av mig kan fortfarande inte förstå. William kan inte vara död. Får inte vara död. Han är vår son. Felicias lillebror. Han ska vara här, med oss. Vi är hans familj - hans trygghet. Verkligheten gör så ont i mig. Men hur mycket jag än vägrar att förstå så kvarstår faktum. William är död. Vi kommer inte få honom tillbaka. Ingen längtan. Ingen kärlek. Ingen sorg eller saknad kommer få honom tillbaka igen. Det definitiva gör så ont. Obeskrivligt ont. Du kommer alltid att fattas oss. Vår älskade lille William.

Ingen bebis

Det är ingen hemlighet att vi önskar ännu ett barn i vår familj. Ännu ett barn att älska villkorslöst. Att med öm hand få ta hand om. Där vi får följa uppväxten och framstegen. Att få ta del av allt underbart som det innebär. Ett barn som får samma chans som storasyster. Den chansen storebror aldrig fick. Det är vår stora önskan. Även om vi är oändligt lyckliga med dom två underbara barn vi redan har. Ett barn här. Ett barn i himlen. Så otroligt älskade ni är, små barn.

För två veckor sedan idag kände jag instinktivt att något var annorlunda i min kropp. Jag tog ett graviditetstest. Positivt. Glädjen var så stor. Kanske kanske skulle det bli ett litet barn till i familjen. Kanske skulle det gå vägen. Men all oro kom som ett slag i magen. Missfall. Hjärtfel. Sjukdomar. Och om det nu skulle gå bra hela vägen till mål. Vad händer sen? I vår värld är ett levande barn ett under. I vår värld är oddsen för ett levande barn en på två. Men trots oron så var vi lyckliga. Så väldigt lyckliga.

Dessvärre var inte lyckan långvarig. En vecka senare började jag blöda. Blödningen varade i sex dagar. Nu är det kört, tänkte jag. Det blir ingen bebis. Inget syskon. När blödningen väl slutade tog jag ett nytt graviditetstest. Fortfarande positivt. En gnutta hopp. Kanske var det ändå inte missfall? Samma dag fick jag smärtor i magen och ryggslutet. Oro för utomkvedshavandeskap. Positivt graviditetstest, konstiga blödningar och smärtor i magen. Framför mig såg jag inre blödningar och en bortopererad livmoder. Inga fler barn. Inte biologiska i alla fall.

Så idag blev det akuttid hos läkaren. Där konstaterades missfall och urinvägsinfektion. Kanske också någon annan infektion, det återstår att se. Men inget utomkvedshavandeskap. Konstiga känslor. Lättnad över att inte behöva operera. Över att det inte var någon risk för min hälsa. Men också en stor bedrövelse över att det inte blev någon bebis. Inget syskon. Förstår inte varför det var tvunget hända oss. Det känns som om vi haft nog. Om möjligt saknar jag William än mer nu. Graviditeten blev en påminnelse om den tid då William fortfarande levde. På den tiden då lyckan var total. Då vi fortfarande var lyckligt ovetande om hur graviditeten skulle sluta. Lille underbara älskade William. Åh vad mamma saknar dig.

Vi hade hoppats på ett syskon innan Williams 1-årsdag. Nu blir det inte så. Det var helt enkelt inte vår tur den här gången. Inte vår tid. Men den tiden kommer. Hoppas jag. Önskar jag. Det måste bli så. Vi längtar så.

Min starka mamma

Den här dikten är så fin. Så vacker. Så sann. Skriven av Key Des Ormeaux, översatt av Helen S Wirén.

Min mamma är så stark

det säger faktiskt alla

Men i ensamhet om natten har

jag sett hennes tårar falla

Under sömnlösa nätter

kommer jag tassande på tå

Hon vet inte att jag är där

för att hjälpa henne förstå

Lika ändlöst som strandens vågor

och hennes smärta

Jag vakar över min starka mamma

som alltid bär mig i sitt hjärta

Hon bär ett leende

ett leende som hon tror döljer

Men genom Himlens dörr

ser jag tårarna som följer

Min mamma försöker hantera döden

för att hålla mig kvar

Men alla som känner henne vet

att det är den enda möjlighet hon har

När jag vakar över min starka mamma

genom Himlens öppna dörr

försöker jag förklara att änglar skyddar mig

nu så som hon gjorde förr

Men jag vet att det inte hjälper

eller lättar bördorna hon bär

Har du möjlighet, gör ett besök

och visa att du håller henne kär

Vad hon än säger

hur hon än mår

Min starka mamma
har ett hjärta fullt av sår

Dikt

Dikten vi hade i Williams dödsannons och som har funnits med i våra tankar sedan dess. Jag hör den inom mig varje dag. En tröst. En saknad så stor. Om jag bara kunde vrida tillbaka tiden. Om du bara vore här. Där du borde vara. Men du är inte här. Mammas famn smärtar av saknad och tomhet. Du finns med oss överallt. Vad vi än gör. Och en dag ses vi igen. Som en annan vis mamma skrev - själar säger aldrig farväl. Min lille underbara son. Mamma älskar dig så.

Var inte ledsen lilla mamma

jag var tvungen att gå

Den dagen det hände

orkade inte mitt hjärta att slå

Älskade pappa

mitt liv blev så kort

Ta hand om varandra

när jag flyger bort

Jag vet att ni gråter

och det finns ingen tröst

Men lyssna till era hjärtan

och ni kan höra min röst

Jag finns inte bland er

men jag finns ändå

Jag hör era böner

och jag älskar er så

I den lilla kistan

Det var en lång väntan efter Williams död. Väntan på att vår lille älsklings begravning. Det var tungt. Vi ville inte. Samtidigt ville vi få det gjort. Hemska känslor. Vi visste inte var han var. Om obduktionen var över än. Om han var i Linköping eller Norrköping. En lång och svår väntan.

Tiden präglades av många svåra beslut. Vad skulle han ha på sig? Vilka minnen ville vi behålla? Vad skulle han få ta med sig? Vi bestämde oss ganska snart för att var och en av dom som ville ge William något skulle få bestämma om han skulle få ta det med sig till den plats han skulle eller om det skulle stanna hemma hos oss. Felicia var mycket bestämd med vad hon ville ge sin lillebror. Hon tillbringade timmar med att rita teckning efter teckning. Pärlplatta efter pärlplatta.

För oss var det inte lika enkelt att välja vad som skulle läggas i lille Williams kista och inte. Vi funderade mycket. Det måste bli bra. Det måste bara bli så bra det kan bli. Vi ville inte behöva ångra oss. Jag läste om en annan mamma som hade delat ett brythjärta med sin döda dotter. Det tyckte jag var så vackert. Ett helt hjärta, en kärlek, som delas itu. En halva till dig, en halva till mig. Att hänga runt halsen. En kärlek att bära med sig utöver kärleken inom sig. Det var ett självklart val för mig. När jag visade Felicia det inköpa hjärtat jag skulle dela med lillebror blev hon alldeles utom sig. Hon grät och grät. Hon ville också dela hjärta med lillebror. Något jag i vanliga fall hade tänkt på. Men i en sorg som den vi levde i var allt långt ifrån kristallklart. Så vi köpte ett hjärta till. Så att även storasyster och lillebror skulle få dela.

William fick så mycket fina saker. Blommor, kort, dikter, nallebjörnar, ljus och mycket mer. Vi fick med omsorg välja dom saker som skulle följa med honom. Ett svårt beslut. Men ändå ett beslut vi är tillfreds med idag. Han fick med sig det han behövde. Han fick med sig en liten del av oss alla. På det ena eller andra sättet. Det är vi så glada för. Jag önskar att William kände sig trygg där i kistan med alla fina kramdjur och saker han fick med sig. Saker inhandlade och gjorda av all kärlek i världen.

Förutom dom saker som visas på bilderna nedan fick William också ta med sig: teckning från storasyster som visats i tidigare inlägg, brythjärta som delas med mamma, brythjärta som delas med storasyster, foto från sjukhuset på alla oss fyra i familjen, mössa och body från mamma och pappa, snuttefilt som Felicia hade när hon var liten och som fortfarande luktade som storasyster, ett brev från mormor och en massa vackra blommor.

Mamma saknar dig. Önskar så att du har det bra där du är nu min älskade lille William!

Nallebjörn från storasyster, mamma & pappa

Teckning baksida från storasyster

(Felicia med William i familjen, mamma med William i famnen, pappa Victor,William när han är stor, morfar, mormor & moster)

Teckning framsida från storasyster

Teckningen från storasyster och hjärtteckning från kusinerna

Täcke och kudde från storasyster, mamma & pappa
Nallesnuttefilt från farmor & farfar

Liten myshund från moster (som hon haft sedan hon var liten)
Myshund från gammelfarmor & gammelfarfar

Fjäril från storasyster

Kläderna William hade på sig i kistan,

från storasyster, mamma & pappa