Läkande ord

"Du är världens gosigaste mamma". Orden jag vaknade till den här morgonen. Underbar start på en fredagsmorgon som denna. Idag blir det mer tid med släkten. Någon utflykt eller två. En god middag. Trevligt sällskap.

Litteratur. Ord och meningar. Läsa och skriva. Det är två saker som har varit och är livsnödvändigt för mig. Att i ord få möjlighet att beskriva sorgen, saknaden och ilskan jag känner. Också glädjen, lyckan och kärleken. Att förlora sitt barn är en extremt svår sak. Kanske det svåraste en människa kan gå igenom. Det är inte meningen att man ska överleva sitt barn. Det finns ingen mening. En obarmhärtig hemsk händelse som vänder ut och in på föräldrars inre. Känslor som ingen någonsin vill känna. En förälders värsta mardröm. Den sak som många föräldrar inte ens vågar tänka. Det gör för ont. Rädslan att förlora sitt älskade barn är för stor. Vi som har förlorat ett barn. Vi har inget val. Det är vår vardag. Vårt liv. Vår verklighet. Men trots sorgen, trots att det värsta har hänt, så känner man också glädje. Lycka. Vi blev välsignade med ett underbart litet barn. Ett barn fyllt av kärlek. Som gav så mycket, trots hans korta tid i livet. Vi känner så mycket kärlek. En kärlek så enorm. Samma kärlek som delas med Felicia. Samma stolthet. Som framkallar den renaste vackraste känslan av alla.

Att få skriva. Om mardrömmen som blev sann. Om känslorna. Om sorg och lycka. Om ilska och kärlek. Det har räddat mig. Jag skriver för min egen skull. Jag skriver för att hjälpa andra. Andra som tvingas gå igenom samma sak som vi. Att mista sitt barn. Om min sorg kan hjälpa andra i deras sorg. Om min sorg kan hjälpa andra att värdera sitt liv annorlunda. Att inte ta något eller någon för givet. Då har inte Williams död varit förgäves. Därför skriver jag. Men det jag skriver om, det är bara en del av mitt liv. Det är inte hela min vardag. För det finns en vardag. Även om man förlorar ett barn. Livet tar inte slut. Även om man kanske tror att det ska göra det den dagen det osannolika händer. Bloggar om vardagen finns det gott om. Bloggar om att förlora ett barn finns det inte lika gott om. Tack och lov. Men jag tror att det är en tröst för många. En vetskap om att man inte är ensam. Att kanske få se den känsla man känner beskriven av en annan människa. Jag har fått så många mail och meddelanden från andra föräldrar som läst min blogg. Som säger att det har hjälpt dom i deras svåra sorg. Jag tror att ord har den förmågan. Att läka. Att ge förståelse. Att ge insikt. Jag hoppas också att mina ord ska kunna hjälpa vården och alla som arbetar med människor i kris. Att även där skapa en större förståelse som i sin tur kan hjälpa andra som kommer att förlora sina barn. För det kommer ske igen. Ett annat föräldrapar. Ett annat syskon. Ett annat barn. En annan bebis. En hemsk och bitter sanning. Så hemsk att jag knappt orkar tänka på det. Men. Sådan är sanningen.

Att läsa. Bloggar, böcker, mail, dikter och forum. Det har hjälpt mig. Jag insåg ganska snart att vi inte var ensamma. Det finns många andra föräldrar som förlorat sina barn. Många andra barn som förlorat sina syskon. Att läsa har gett mig tröst. Hopp. Insikt. Jag har fått förståelse för att det jag känner är fullt normalt. Många gånger precis samma känslor som andra föräldrar som förlorat sitt barn. Jag har fått en förståelse för både mina, min dotters och min omgivnings reaktioner. Det gör det lättare att hantera. Alla känslor är tillåtna i en sorg som denna. Utan den förståelsen hade sorgen varit så mångt tyngre att bära. Sorgen ändrar skepnad. En av dom saker jag hade svårt att tro precis när William hade dött. Men dom fick rätt. Orden hjälpte mig.

Detta är syftet med mina ord i min blogg. Att hjälpa mig själv och andra. Att berätta. Därför handlar den om att förlora ett barn. Inte om hela min vardag. Kanske fragment som visar hur livet på något sätt går vidare. Hur sorgen ändrar skepnad. Vi, liksom alla andra barnfamiljer, lever en normal vardag. Fylld med skratt, goda middagar, promenader, musik, lek, utflykter, skogsvandring och andra aktiviteter vi tycker om. Men det är nog en sak som de flesta vet och förstår.

Hur som helst. Den bok som hjälpt mig mest. Den som jag läser om och om igen. Som liksom verkar ändra innehåll för varje gång jag läser den. Skapar ny förståelse och insikt efter varje uppehåll. Jag önskar att alla som förlorar ett barn läser denna. Att alla som har syskon till ett förlorat barn läser den. Att alla som känner någon som förlorat ett barn läser den. Och inte allra minst, alla dom som arbetar med människor i kriser som denna läser den här boken. Den är skriven av Ingela Brandt. En mamma som har förlorat två små barn. Som också var med och startade föräldraföreningen spädbarnsdöd, som idag går under namnet Spädbarnsfonden. Där kan du också köpa denna fantastiska bok som också stöder deras ideella förening. På framsidan en svartklädd mor med sitt döda vita barn i famnen, iklädd en dopklänning. Oerhört vackert, målande och känslosamt foto. Taget i Mexico i början av 1900-talet. Ett litet barn dör - Ett ögonblicks skillnad. Läs den.