Dagen idag

Sorgen går i vågor sägs det. Den har sina dalar och toppar. Inte för att jag håller med. Det är en ihållande tung sorg jag bär på. En känsla som tynger ner hela min själ. Vissa dagar är visserligen värre än andra. Värre än värst. Idag är en sådan dag. Mörk. Kall. Panik i mitt inre. Så mycket känslor. Ångest som en stor skoningslös klump i min mage. Ett ihållande tryck över mitt bröst. Vill bara ha min lille son tillbaka. Måste få honom tillbaka. Annars går jag under. Sådan är dagen idag.

Jag springer. Kämpar. För mitt liv. För min framtid. För vår framtid. Panikslagen som ett djur på flykt. Inget hjälper. Inga tröstande ord. Ingen vacker solnedgång. Inte ens kärleken hjälper. Det är så mörkt. Jag är här. Men ändå inte. En del av mig är på den mörkaste av alla platser. Den andra delen försöker kämpa sig igenom vardagen. En liten gnista lycka och hopp. När jag ser in i min dotters vackra ögon. Känner hennes varma kram. Det är du som håller mig levande. Som gör att jag inte går under. Idag. En tung dag.

Vad gör föräldrar som mister sitt enda barn tänker jag ibland. Den första tiden efter Williams död. Jag kunde knappt förmå mig själv att gå ur sängen. Jag grät på ett sätt jag aldrig förr gråtit. Smärtan var övermäktig. Det är en mardröm. Måste vara en mardröm. Det här händer inte. Har inte hänt. Jag kunde inte andas. Kunde inte leva mer. Så kändes det. En liten hand på min. Som smekte min kind. Ett älskad välbekant litet ansikte. Ett varmt leende. Mitt hopp. Min dotter. Mitt liv. Det var för henne jag tog mig upp. För henne. Med min makes starka arm. Annars hade jag stannat i sängen. Legat där och ruttnat bort. Sorgen som en iskall dimma i mitt inre. Just då spelade inget någon roll. Förutom Felicia. Min älskade lilla Felicia. Och min älskade man. Jag har sagt det förut, men jag säger det igen. Vad gjorde jag utan er?

Innan det hände mig undrade jag hur man överlever att förlora sitt barn. Nu är jag här själv. 2 månader och 20 dagar sedan mitt barn dog. Hur överlever man? Jag vet fortfarande inte. Vet inte hur jag kom hit. Jag lever än. Jag har inte gått under. 2 månader och 20 dagar senare. Har inget svar på hur. Men jag lever. Jag andas. En dag i taget sägs det. I mitt fall är det nog snarare en minut i taget som gäller. Tid. Tiden går. Men vad är tid egentligen? För mig är det nutid. Att leva i nuet. På gott och ont. Ta vara på dom vackra stunderna i livet. Små saker. Stora saker. Att tillåta mig själv att sörja. Att känna den mörkaste sorgen. Att glädjas. Att känna den varmaste glädjen. Livet går framåt. Små små steg. Ett litet steg i taget.

Men idag. Just idag springer jag. Springer som om livet hängde på det. Och det kanske det gör. Döden lurar bakom varje hörn. Kan slå till när som helst. När man minst anar det. Vänder ut och in på människors liv. Obarmhärtigt. Genomjävligt. Dalen är djup. Så djup och brant att toppen inte syns. Ouppnåelig. Saknar så fruktansvärt. Sörjer utan slut. Dagen idag.