Graviditeten med William. 74 dagar sen nu. För 74 dagar sedan födde jag min älskade son. För 76 dagar sedan trodde vi att allting var bra. Vi skulle få en liten bebis. Ännu ett barn att älska gränslöst. Men ödet ville något annat. Visst fick vi en bebis. Men inte kunde vi i vår vildaste fantasi tro att det skulle bli såhär.
Graviditeten var allt annat än enkel. Bebis i magen mådde dock bra. Min motivation. Om bebis bara mår bra. Då ska jag klara detta. Det var det enda jag tänkte. En underbar liten son för mödan. Vad spelar då smärtan för roll? Fysiskt smärta kunde jag hantera. Psykiskt smärta är så mycket värre. Det visste jag av erfarenhet. Sorg över ett förlorat barn. Oro för sitt barn. Det är så otroligt mycket mer smärtsamt än fysisk smärta och obehag.
Den 21 september. Datumet då vi fick vårt efterlängtade plus. Efter sju månader av längtan och önskan. Lyckan var total. Min själsfrände och jag kände en lycka så stor. Kanske vänder livet. Kanske blir detta en början. Vi var redan en lycklig familj. Var så lyckliga över att ha den mest underbara dottern i världen. Men kanske blir det nya livet också en ny fas i livet. En utan sorg, utan smärta och oro.
Redan innan vi fick veta att vi väntade William så visste jag ändå. Min kropp fungerar så. Jag bara vet. Direkt efter kom illamåendet. Och det med besked. Kunde inte plugga. Kunde inte gå ut. Inte titta på mat utan att spy. Fram till v.16 var toalettstolen min mest trogna vän. Trodde aldrig det skulle ta slut. Men det gjorde det. Samtidigt som foglossningen kom igång.
Det första ultraljudet i v.13. Bebisen mådde så bra så bra. Lycka. Vår stora tjej ska bli storasyster. Vi ska få ännu ett älskat litet barn i familjen. Fick så fina bilder att ta hem. På en fin liten bebis som levde gott i mammas mage.
Andra ultraljudet i v.19. Bebis mådde återigen så bra så bra. Fick veta att vi väntade en liten pojke. En son och lillebror. En William. Felicia jublade. Hon skulle lära lillebror allt om livet. Allt hon kan. Han fick en identitet. Bebis blev William. William lillebror. När julafton kom var det som ett löfte om ett nytt liv. Nästa jul kommer vi sitta här med vår lille son. Älskade lille William kommer vara 7 månader. Jag såg alla paketen under granen. Hur lille William kröp där. Drog i papper. Kunde säga mamma. Precis som Felicia när hon var sju månader. Men livet ville oss annorlunda...
Sista delen av graviditeten var fysiskt fruktansvärd. Jag kunde inte gå. Inte stå. Inte sitta eller ligga. Smärtan var outhärdlig. Inget hjälpte. Min älskade underbara make försökte massera min rygg. Mina fötter. Inget hjälpte. Varje morgon jag vaknade tänkte jag samma sak. Hur ska jag orka genomleva ännu en dag med denna smärta? Men längtan efter min son höll mitt mod uppe. Min makes kamp för mig. Min dotters varma kramar och enorma kärlek. Dom fick mig att orka. Vem är jag att klaga? Jag som har allt. Allt en människa kan önska. Den mest underbara make man kan tänka sig, den mest fantastiska dottern i världen och en liten underbar son sparkandes inom mig. Mitt smärta bleknade bakom min lycka.
"Han måste vara enormt stor", sa jag gång på gång till Victor. Nog hade jag rätt alltid. Men exakt hur rätt jag hade visste jag inte då. Om jag bara hade lyssnat till min intuition. En månad innan William föddes fick jag en hemsk förkylning. Hosta utan dess like. Det ville bara inte ta slut. Försökte med allt. Inget hjälpte. Smärtan i nedre delen av magen gjorde att jag inte kunde gå utanför dörren. Grät av smärta när jag skulle göra frukost på morgonen. Var fånge i mitt eget hem. Men min längtan var större än den värsta smärtan. William var stor. Riktigt stor. Två veckor för förlossningen sparkade han sönder ett av mina revben. Hosta kombinerat med brutet revben är ingen bra kombination. Men min dotter behövde mig. Min son skulle snart komma till världen. Och vad skulle då min smärta spela för roll?
Efter fem veckor instängd i vårt hem kom skulle äntligen vår lille son komma till världen. Det gjorde han också. Men inte på det vis vi trodde. Önskade. Hoppades. 290 dagar låg han i min mage. 290 dagar av kärlek, smärta och längtan. En uppoffring som inte skulle betyda något i förhållande till det vi skulle bli välsignade med. Vi blev välsignade med en son. En underbar liten son.
Om någon skulle fråga mig om min uppoffring var värt det vi fick. Då skulle jag inte tveka. Jag skulle aldrig ångra vår graviditet. Det hemska smärtan. Vi fick en William. Det är värt mer än all smärta i världen. Jag skulle aldrig tveka att göra om det igen. Hur konstigt det än må låta. William var en gåva. Den bästa utav alla gåvor. Precis som min och Victors kärlek. Precis som sin syster.
2 kommentarer:
Jag blir så sorgsen över att ni fick gå igenom den absolut värsta mardrömmen en förälder kan göra.
jag förstår att inget kan göra så att ni får er lille William tillbaka, men att minnas honom kan ingen ta ifrån er. Inte ens döden.
Jag hoppas så innerligt att ni får allt de stöd ni behöver ifrån alla tänkbara håll.
Bilderna är så känslomässiga och det går inte att värja sig mot tårarna.
Är djupt rörd över att du/ni orkar dela er glädje och sorg över er fina son.
Jag finns här och jag lyssnar.
tankar ock kramar till er.
Dina ord värmde så mycket! Tack för att dina kommentarer. Jag hoppas att vårt öde ska få andra att värdera det dom har på ett annat sätt. Man kan inte ta något för givet. Allt kan förändras på en sekund. Massa kramar!
Skicka en kommentar