söndag 1 augusti 2010

Slutet

Det var en tisdag i juni. Jag var så höggravid som man kunde vara. Längtan efter den lille bebisen var så stor. Väntan var olidlig och plågsam. Bokstavligt talat. Jag tänkte tillbaka på graviditeten med dottern men mindes inte att jag ens i närheten hade så här otroligt ont. Just denna tisdag hade jag inte varit utanför dörren på fem veckor. En evighet. Men längtan efter det lilla nya livet höll mitt mod uppe. Vad är nio månaders plåga i förhållande till en efterlängtad liten bebis? En liten bebis som skulle få leva ett långt och lyckligt liv med allt det innebär. Att precis som jag någon gång få uppleva känslan av en varm liten själ i sina armar, att ta studenten efter hårt slit och kämpande, träffa kärleken i livet och få privilegiet att åldras med värdighet och med minnen från ett långt och lyckligt liv. Min smärta kunde jag leva med. Allt för min lille älskade efterlängtade son.

Helgen innan denna tisdag kände jag instinktivt att något var fel. Det lilla livet i magen hade haft oerhört regelbundna rutiner. Han reagerade alltid på mammas buffar utanpå magen och sparkade alltid tillbaka. Pappas trygga varma hand fick alltid en liten tryckande fot som drog fram och tillbaka där inne. När storasyster kramade, pussade och tjoade utanför magen blev han alltid gränslöst glad och sparkade hej vilt tillbaks. Storasyster var verkligen glädjen i hans korta liv. Älskade underbara stolta storasyster som längtade så efter sin lille lillebror. Varje kväll krafsade han med sina små fingrar med långa naglar på insidan av mammas mage. Alltid lika mysigt och välkommet. Men inte den här helgen. Han var lugn. Så oerhört lugn att mamma fick ont i magen av oro. Jag ringde barnmorskan som säger att det säkert är dags snart, att det är därför lille bebisen är så lugn. Att alla värkar jag hade haft i en veckas tid säkert inte gjorde lille bebis stressad. Att de olidliga plågorna jag hade säkert inte innebar någon fara. "Vi får hoppas att det sätter igång snart då". Mamma nöjer sig med det och tänker att hennes oro säkert var obefogad. I magen växte ändå en olustig känsla av att något var fel. Men barnmorskan har förstås rätt. Men all sin erfarenhet så vet hon säkert bäst.

På lördagen hade han inte rört sig på hela eftermiddagen. När vi la oss berättade jag detta för min älskade man som hämtade cola och glass för att få igång det lilla livet. Men inget hände. Bara ett långt olidligt lugn. Mamma blev frusterad och knuffade hårdare på magen. Vi sa att vi nog måste åka till förlossningen. Men då. Helt plötsligt från ingenstans. Då. En spark. Ett tecken på att allt var bra. Ett lugn. Allt var bra. Oron lade sig och sömnen infann sig. Stilla. Alltför stilla.

Söndag. Måndag. Bebis rörde på sig. Men inte som han brukade. Något var fel, det måste vara så! Men barnmorskan sa ju... Så fann man sig återigen i den falska rogivande känslan av att allt ändå var bra. Det måste det ju vara. Värkar. Massor av värkar som inte verkade vilja sätta igång. Två minuter mellan värkarna, men det gjorde ju inte ont? Vi bestämde oss ändå för att vänta. Jag hade fött barn förut och visste hur ont det gör. Detta var inte samma sak. Och vår lille bebis fortsatte vara lugn. En spark här - en där. Och oron i mammas mage växte. Måndag eftermiddag satt jag i soffan och visste intuitivt att nu kommer snart en spark. Jag satte handen på magen, precis där jag visste att han kommer sparka. En spark. Inte med samma styrka som tidigare, men ändå. En spark. Sa att nu får du faktiskt komma ut snart, mamma pappa och storasyster väntar på dig. Vi längtar efter dig och älskar dig så. Kom snart. Kom snart mitt lilla barn. Du är så ofattbart älskad och efterlängtad. "Jag älskar dig så - mitt lilla barn." Om jag bara hade vetat. Hans sista spark i livet.

Jag la mig för att sova middag. Tröttheten var obeskrivlig. Sömnen tog mig och även mitt lilla barns liv. När jag vaknade var jag oerhört varm. Kändes som jag hade 40 graders feber men tempen visade ingenting. Min puls var så hög så hög. Förmodligen på grund av att mitt blod inte längre cirkulerade i min sons lilla livlösa kropp. Min höga puls gjorde att det kändes som om hjärtat skulle hoppa ur bröstet på mig. Jag visste inte då att det var precis det som skulle hända. Mitt hjärta skulle verkligen slitas ur mitt bröst, mindre än ett dygn senare.

Tisdag. Vaknade med samma extremhöga puls. Kände att magen var annorlunda. Något hade hänt. Den var tung och liksom sökte sig nedåt. Formen var inte likadan som dagen innan. Den hängde. Panik. Men det var ju säkert inget? Kanske kommer han snart, det är ju trots allt 8 dagar över tiden. Inga sparkar. Inget. Bara tomt. Vår lilla bebis som låg där inne var ju där. Det kände jag. Men ändå inte. Det går inte att förklara. Ringde förlossningen som sa att vi skulle komma direkt. Barnvakt? Är BB-väskan packad ordentligt? Fick vi med amningsbehån, den kommer behövas på BB. Är bebiskläderna nedpackade? Kameran till alla vackra kort på den lyckligaste familjen i världen? Tankarna var överallt och ingenstans. Tänk om. Tänk om det värsta ändå har hänt? Någonstans ifrån, var vet jag fortfarande inte, sa jag till Victor att dom nog kommer säga att han inte lever längre. Jag trodde inte på mina ord. En känsla djupt begraven inom mig själv.

Äntligen på förlossningen. Barnmorskorna sätter CTG. Lyssnar till bebisens hjärtljud. Mina hjärtljud fick vi veta senare. Det ser helt normalt ut. Får vi höra. Vi andas ut. Det var alltså ingen fara. Det värsta har inte hänt. Vi ber ändå om ett ultraljud innan vi blir hemskickade. Ett ögonblicks skillnad som skulle förändra våra liv på ett sätt vi aldrig hade kunnat föreställa oss. För evigt. Oåterkalleligt.

Efter närmare två timmars väntan kommer läkaren. Hon påbörjar ultraljudet. Visar bebis små händer. Hans vackra lilla ansikte. Inga rörelser. Han sover nog. Väldigt djupt konstaterar jag högt. Visst gör han? Läkaren svarar inte. Letar efter något på skärmen i något som verkar vara en evighet. Radion spelar. Vinnaren av Eurovision song contest. Lady Gagas Paparazzi och Alejandro. Minns att jag tänkte att detta nog kommer bli sommarens absoluta plågor. Victor hade redan nu börjat ana vad jag inte i mitt medvetande för mitt liv kunde förstå. Den där Satellite är nog inte så dålig ändå. Än en gång hade jag dömt ut en låt utan att egentligen ha lyssnat. Läkaren söker efter något som inte finns. Jag tänker att bebis nog ligger fel. Ja så måste det ju vara. Ska jag flytta mig? Frågar jag. Inget svar. Bara en ekande tystnad och ännu en sommarplåga. Hon ställer sig upp och trycker på larmknappen. Undra vad hon vill? En sköterska kommer in. Gel, säger läkaren. Sköterskan går och kommer igen. Med en flaska gel. Det var alltså det hon ville. Inget allvarligare än så. Andas ut.

Fem minuter senare, efter klockans eviga tickande tar läkaren bort ultraljudsapparaten. Tar av en bit papper. Torkar varsamt av den. Om och om igen. Tystnad. Ingen låt på radion längre. Inget som hörs förutom den där förbannade klockjäveln som tickar sin tysta sång. Hon sätter varsamt tillbaka utrustningen där den hör hemma. Hon skakar nu. Nära gråt. Ändå anar jag inte. Jag förstår inte. Jag förstår inte! Hon lägger sin svettiga hand på mitt ben och ser mig i ögonen. "Så här är det...jag ser ingen hjärtaktivitet. Det kan vara jag som är dålig på att leta. Men jag tror inte det.". Orden jag aldrig någonsin glömmer. Hon säger att en till läkare ska komma och titta men att hon troligen kommer se samma sak. Vi blir lämnade ensamma. Hon måste ha sett fel?! Han låg ju så konstigt. Den andra läkaren kommer se att allt är bra. Eller hur? Felicia. Herregud! Min första tanke. Vad ska vi säga till vår underbara lilla Felicia. Hennes älskade lillebror. Ingen hjärtaktivitet?! Jo. Det måste han ju ha. Den andra läkaren kommer att se att han visst har hjärtaktivitet. Såklart han har. Barn dör inte. Inte våra barn. Det händer inte. Victor. Min älskade själsfrände. Min underbara make som jag älskar gränslöst. Jag vågar inte vända på huvudet och se på honom. Jag vågar inte. Rädslan för vad jag skulle få se får mig att svälja för att inte spy. Det här händer inte. Händer inte. Någonstans i dimman letar sig min hand in i hans. Hand i hand i det ofattbara mörkret. Hans ögon säger allt. Nu förstår jag. Nästa läkare. Samma svar. Mycket snabbare den här gången. Ingen evighet. Bara mörker.

Evigt mörker. Oåterkalleligt mörker. Slutet.

2 kommentarer:

lilla angelyne sa...

Jag ramlar in här hos dig och känner att jag måste lämna ett avtryck. Du fina fina mamma!

Det värker i min mage för vad ni tvingats och tvingas gå igenom. Att förlora ett barn, att tvingas leva utan sitt barn är fruktansvärt.

Jag förlorade min son för två år sedan, för några veckor sedan skulle vi ha firat två årsdag. Ja, vi gjorde det också - bara på ett helt annat vis än vad jag önskade.

Jag skänker er mina varmaste tankar.

Stor kram
Sandra

Alexandra sa...

Tack snälla du. Beklagar så himla mycket att er son inte får vara hos er. Önskar dig allt gott. Kramar