Livet går inte vidare. Jag kommer inte lämna min son bakom mig. Den 10 juni stannade tid och rum. Ett evigt tomrum fyllt av kärlek och saknad. Där lever vår kärlek till William kvar för alltid. Där kan vi vara tillsammans. Där lever saknaden. Där lever sorgen. Något som många kanske inte förstår är att William, på samma sätt som sin storasyster, är vår glädje i livet. Han är vår son. Han är vår stolthet, precis som sin syster. Kommer alltid att vara. Skulle det vara möjligt att välja bort saknaden så skulle jag ändå inte göra det. Då skulle jag även välja bort glädjen. Nu kan man förstås inte välja. Något som andra borde lära sig förstå. Nej. Det är inte bättre idag. Nej. Jag har inte gått vidare. Nej. Jag har inte lämnat min son bakom mig. Kommer aldrig göra.
"Men nu måste det väl ändå kännas bättre?" är en fras man också får höra. Det känns inte bättre. Kommer aldrig kännas bättre. Min son är död. Förblir död. Det är sant att sorgen går upp och ner. Kanske inte hela sanningen i och för sig. Sorgen finns där alltid. Saknaden likaså. Men för stunden. I en situation där man tänker på något annat och kanske till och med kommer på sig själv att ha trevligt. Då kan trycket över bröstet lätta något. Det är också en sak jag tillåter mig själv. Att njuta av livet. Njuta av min familj, mitt sällskap, god mat, en vacker utsikt. Annars blir sorgen så mycket tyngre att bära på. Men efter glädjen kommer sorgen än starkare. Saknaden outhärdlig. Det är det jobbiga. Inget gott utan något ont. Inget ont utan något gott.
Inte alltför sällan får vi höra att "Men det är ju tur att ni är så unga, ni kan skaffa fler barn". Kanske kan vi det. Åldern talar ju för det. Om vi nu får det privilegiet. För det är just vad det är. Ett privilegium. Inget man tar för givet. Och även om det går vägen, om vi skulle få ett barn till, gör det då att sorgen och saknaden efter William går över? Kommer vi glömma vårt döda barn då? Naturligtvis inte. På vilket sätt har vi haft tur? Sorgen är inte lättare att bära när man är 26 år. Hade jag varit äldre och inte haft en fysisk möjlighet att få fler barn så hade det varit en sorg i sig. Men sorgen efter William hade varit oförändrad. Ännu ett barn ersätter aldrig sitt döda syskon. Ett barn kan aldrig ersätta ett annat. Men att än en gång få ta hand om ett litet barn. Möta de nyfikna ögonen. Känna värmen. Få ge det lilla barnet allt det storasyster fick. Det som storebror aldrig fick. Det vore stort. Obeskrivligt stort.
Jag förstår att det mesta som sägs, sägs i välmening. Ett försök till tröst. Men just detta gör ont. Om man verkligen förstår, om man verkligen kan sätta sig in i hur det är att förlora sitt barn, då säger man inte att livet går vidare. Eller att vi måste lämna sorgen bakom oss. Att vi kan skaffa ett nytt barn. Oavsett hur väl menade orden är. Hårda ord. En hård sanning.
4 kommentarer:
Hej Alexandra! Jag har läst igenom allt du skrivit, och jag finner inga ord. Tårarna rinner nerför mina kinder bara av att läsa dina ord, jag kan absolut inte förstå hur ni har det eftersom jag själv aldrig upplevt samma sak. Men som mamma vet jag hur stark mammakärleken är och kan föreställa mig hur hemskt det är, men förstå det går inte. Han är så fin lilla William, jag förstår att ni är stolta över honom, det ska ni vara! Och självklart finns han med er, precis som du skriver! Jag slås av er kärlek, den mellan dig och din man, tur att ni har varandra. Jag tänker mycket på Felicia, lilla gumman! Jag vet inte hur många gånger hon kommit fram till Magda och mig och berättat att "snart kommer min lilla bebis". Som du skriver, livet är orättvist, fruktansvärt orättvist. Jag hoppas ni fortsätter finna styrka i varandra och i kärleken i er familj. Ni ska absolut vara stolta över er och er fina son! Kram Ida, Wilmas mamma
Hej Ida! Tack så jättemycket för att du skriver, dina ord betyder massor. Det värmer så mycket. Har tänkt på er med nu med flytt och allt. Hoppas ni får det bra på det nya stället! Felicia har pratat om Wilma och kommer säkert sakna henne massor. Ta hand om dina små tjejer och fästmannen din :) Många kramar!
Jag vill inte råda dig till något, tipsa eller föreslå. Det enda jag vill säga är att bara för att man går vidare så finns det ingen som tar den förlorade ifrån en. Man har alltid varandra i hjärtat och i tanken. Att gå vidare har ingenting att göra meda att glömma.
Hej du fina mamma!
Jag kan inte låta bli att förundras över människors klumpighet. Människor tycks ha ett behov av att ge råd, även i situationer de inte i sin vildaste fantasi kan sätt sig in i.
Jag förstår vad du menar med att världen och tiden har stannat. Det gjorde min också och i vissa stunder står den fortfarande still. Livet har i det avseendet inte gått vidare. Min kropp minns, precis som om det skulle vara här och nu, hur det känns att hålla ett livlöst barn. Livet står definitivt still. Och i andra stunder befinner jag mig i nuet. Njuter av levande små ögonblick.
Tyvärr tycks människor inte förstå hur deras ord kan såra. En del tycks tycka att man ska vara glad att det finns folk som bryr sig. Det gör mig arg.
Det är ett fint inlägg du skrivit. Hela din blogg är fin trots den oerhörda sorg den handlar om.
Många varma kramar till dig.
Skicka en kommentar