Att föda sitt döda barn

Hur föder man sitt döda barn? Inte få höra det första efterlängtade skriket, inte få se sitt barns nyfikna ögon och längtan efter livet. Jag skulle aldrig få amma honom. Inte få visa honom allt det vackra i livet. Jag skulle få gå ensam ut från förlossningen, utan mitt älskade barn. Jag skulle få föda honom död. Det svåraste jag gjort. Någonsin.

Kvällen då vi fick beskedet. Natten innan förlossningen. Vi får sömntabletter att sova på. Hur kan man sova när man vet att det älskade barn man bär på inte längre lever? Efter timmar av gråt och tröst somnade vi ändå. Mardrömmar. Om ett liv som tagit slut innan det ens börjat. Fruktansvärda panikkänslor utan slut. Vaknar kallsvettig men lättad. Andas ut. Det var bara en dröm. En hemsk fruktansvärd mardröm. Två sekunder senare kommer paniken krypande. Ångesten som ett obarmhärtigt slag i magen. Livet är över. Mitt barn lever inte längre. Kommer aldrig få leva. Det var ingen mardröm, det är verklighet. Den mörkaste av alla verkligheter.

Att föda liv är enkelt. Att föda död saknar beskrivande ord. Jag säger till läkaren att jag hellre dör själv än föder min döda son. Det går inte. Jag kan inte. Ingen motivation att gå igenom den oerhörda smärtan. Men läkaren förklarar något om medicinskt förfarande, psykologiska fördelar och läkningsprocesser. Snitt är inget alternativ. Men förstår du inte, jag kan inte! Det är inte fysiskt möjligt. Hjälp mig någon, jag klarar det inte. Trodde jag. Tre timmar senare, 15:05 den 9 juni, halvligger jag i en säng på förlossningen med värkstimulerande dropp i armen. Hand i hand med min älskade make. En svag känsla av att detta ändå är det rätta. Men hur? Hur ska han se ut. Jag har aldrig sett en död människa. Nu ska jag få se den första döda människan i mitt liv - och det är mitt eget lilla barn. Panik. Rädslan för vad jag ska få se. För vad jag skulle känna när jag fick hålla honom i mina armar. Mitt lilla lilla barn. Det här händer inte. Inte oss. Inte Felicias lillebror. Men oturen har inget minne. Min rädsla har ingen gräns. Ser in i min älskades ögon. Känner tryggheten och värmen. Det ordnar sig. Vi kommer klara detta. Tillsammans. Hand i hand.

Timmarna går och jag kan fortfarande hantera situationen. En underbar barnmorska. Helt fantastisk. Kommer alltid vara henne evigt tacksam. Henne och lustgasen. Med en lustgas stadigt i handen genom livet skulle livet bli mycket lättare att leva. Konstaterar jag högt och min plågade man skrattar. Skrattet som fyller förlossningssalen och lättar den tunga bördan jag bär. Dödens rum. Rum 44. Jag tänker att det nog är denna sal som alla barnmorskor bävar för att gå in i. Tar ett djupt andetag innan dom drar i handtaget. Dödens rum. Vårt rum. Vårt barns rum.

Sorg och glädje går hand i hand sägs det. På förlossningen i Norrköping blir detta så nära en sanning man kan komma. Samtidigt som ett barn föds tyst och livlöst, samtidigt som en familjs hela liv går i kras, föds ett levande litet liv som ger den största lyckan i livet för någon annan. Vägg i vägg. Det lilla levande liv som precis fötts skriker sina första andetag i den här världen. I salen intill deras ligger en mamma som försöker finna modet att föda sitt döda barn. Lyssnar. Lyssnar noga till de skrik hon själv inte kommer få höra. Den vackraste sång ett dött barns mor kan lyssna till. Tårar. Lyckliga tårar över att någon annan fått det vi högst över allt önskat oss. Ett levande barn.

7 cm öppen nu. Överjävlig smärta utan dess like. Såhär kan jag inte minnas att dotterns förlossning var? Något måste vara fel. Men vad mer kan gå fel nu, tänker jag. Min son är redan död. Det värsta har redan hänt. Jag anade inte då att även mitt liv skulle vägas på dödens oberäkneliga våg. Mer smärtlindring. Morfinets dimma sänker sig över mitt medvetande. Hur kunde det bli såhär? Hur kunde vårt barn dö? Det måste vara mitt fel. Jag skulle inte ha ätit den där hostmedicinen. Inte färgat håret den där gången. Borde inte gått i trapporna så nära förlossningsdatumet. Morfinet kunde ta udden av min fysiska smärta. Men inte den psykiska. Kanske vore det bäst att dö här och nu tillsammans med min lille son. Få gå hand i hand mot den eviga solnedgången och aldrig se tillbaka. Men inte nu. Inte än. Min levande familj behöver mig. Mer nu än någonsin. Och jag behöver dom.

Smärtan är outhärdlig. Ber om mer smärtlindring. Lustgasen räcker inte. Varför räcker den inte? Min underbara barnmorska har avslutat sitt pass. Lämnat dödens rum för nästan två timmar sedan. Nästa barnmorska har börjat sitt pass. Underbar hon också. Säger att jag kan få epidural. Jag säger att den inte går att sätta på mig. Jag vet av erfarenhet. Men smärtan vinner över erfarenheten och barnmorskan kallar på narkosläkaren. Dom sticker mig. Gång på gång. Det knakar i ryggraden. Håller så hårt så hårt i min älskades trygga hand. Minuterna går. Minuter blir till en kvart. En kvart till en halvtimme. En halvtimme till en timme. Bedövningen tar inte. Min ryggrad vill inte. Smärtan har snart ihjäl mig. Bokstavligen. Men det visste jag inte då. Jag hade tidigt bestämt mig för att inte tycka synd om mig själv. Förlossningen var tvunget att ta sig igenom. Men nu blev det för mycket. Jag vet inte om det var morfinet, den oerhörda smärtan eller den fruktansvärda sorgen. Tankar. Varför är han död? Det är så orättvist. Så fruktansvärt orättvist! Jag vill inte mer. Snälla hjälp mig någon. Snälla snälla hjälp mig! Ta mig härifrån och gör mig hel igen. Jag vill inte mer. Inser nu att jag tänker högt. Narkosläkaren är nära gråt. "Det går inte, jag förstår inte varför det inte går. Förlåt Alexandra". Det är inte ditt fel. Tack snälla ändå. Det är inte ditt fel. Säger jag gång på gång. Snälla ta mig härifrån! Min älskade står stadigt vid min sida. Baddar min panna och viskar att jag visst ska klara detta. "Du klarar det älskling. Det ordnar sig". Sekunden efter svimmar min älskling ner i stolen bakom honom. Men släpper inte min hand. Inte för en sekund. Mitt stöd, min kärlek, vad gjorde jag utan dig?

02:10. Krystvärkar ska kännas förlösande. Det gjorde det inte den här gången. Krystandet gjorde smärtan tiotals gånger värre. Varför gör det så ont? En tät dimma i mitt medvetande. Krystar med den kraft jag kan förmå. Inget händer. Tiden går och barnmorskorna ser bekymrade ut. Kanske är det lika bra, tänker jag i ruset av morfinet och lustgasen. Kanske är detta slutet även för mig. Kanske får jag ändå följa min son till änglarnas land. Snälla säg att läkarna gjort fel. Ett liten strimma hopp. Kanske lever han ändå. Kanske kommer skriket när han kommer ut. Krystar igen. Gör som jag blir tillsagd. Finner ingen annan utväg. Huvudet är ute. Men något händer. Han fastnar. Skulderdystoci fick vi veta senare. Vecket i pannan hos barnmorskan blir djupare. Säger åt mig att krysta mer. Jag krystar ju allt jag har! Jag orkar inte mer. Vill bara följa dimman till drömmarnas land. Orkar inte mer. Vill dö nu. Men krystar ändå. Smärtan går inte att beskriva i ord. Barnmorskan kastar sig på larmknappen. Jag ser paniken i min älskades ögon. Förstår inte vad som händer. Mörkret börjar sluta sig. Hör inget. Ser inget. Man talar om att se döden i vitögat. Det var nog precis det som hände mig. Tre barnmorskor. En läkare. Alla hänger sig på min mage. Sliter i min sons huvud. Vrider honom 180 grader. Trycker in sina panikfyllda händer i min livmoder. Sliter ut hans arm över huvudet. Jag ber högt. Snälla sluta. Snälla snälla sluta! Sluta snälla snälla ni. En röst långt bort i dimman. "Alexandra! Alexandra. Nu måste du lyssna på mig. Vi måste göra det här.". Jag svarar att jag vet. Jag vet väl varför ni måste. Känner det i hela kroppen. Mitt liv är snart över. Snälla låt mig dö.

Något händer inom mig. När mörkret sluter sig och man ligger på dödens våg. Då ser man plötsligt allt kristallklart. Felicia. Min älskade lilla Felicia som förlorat sin lillebror. Hon behöver mig. Jag kan inte dö nu. Jag kan inte lämna henne. Aldrig! Min älskade man. Han som kämpat så vid min sida. Jag kan inte lämna honom. Mitt liv kanske inte är något värt för mig. Men för dom. Dom som älskar mig. Barnmorskorna tittar panikslaget på varandra. Vad gör vi nu? Och någonstans ifrån får jag kraften. Då. Kärleken till dom mina var starkare än dödens grepp. Med krafter som jag inte hade fick jag loss honom. Och ut kom han. Min lille son. Min älskade lille son. Min mans ord: "Det är över nu. Du klarade det älskling." Kärlekens ord.

Ekande tystnad i rum 44. Inget skrik. Ingen levande bebis. Bara en tystnad så oerhörd. Lille William föddes 03:05. Exakt 12 timmar efter den första injiceringen av det värkstimulerande droppet. En "liten" William på 4870 gram. 58cm lång. Han ligger där bredvid mig. Min rädsla är hemsk. Hur kan man vara rädd för sitt barn? Jag måste vara en hemsk människa. Jag vänder på huvudet och ser på honom. Så oerhört vacker. Så varm. Så tyst. Min hand som rör vid hans. Klappar hans kind. Känner på hans runda huvud. Ser min mans näsa i hans. Våra läppar som hade enats till ett. Min rädsla försvann. Istället infann sig en oerhörd kärlek. En kärlek jag bara upplevt en gång tidigare. En mors kärlek till sitt barn.

Ingen ska någonsin behöva gå igenom det jag gick igenom. Jag önskar ingen detta fruktansvärda öde. Min största skräck redan innan det hände just mig. Tanken som inte andra inte ens vågar tänka. Det allra mörkaste. Den värsta av all tortyr. Nu är jag en av dom. En som fött sitt döda barn.