Saknad

Ryggbiff med kantarellsås. Ett gott rödvin. Winnerbäck i bakgrunden. En fantastiskt familj. Den mest fantastiska familj man kan tänka sig. Jag borde vara lycklig. Borde inte vara annat än lycklig. Men ödet vill mig annorlunda. En stol ekar tom. Williams barnstol. Ingen bebis. Ingen William. Bara tomhet. Precis som jag känner. Tomhet. Sida vid sida av min lycka och kärlek till min familj. Saknar vår lille son så förtvivlat. Kan vi inte bara få honom tillbaka? Spola tillbaka tiden. Fyra dagar innan han föddes var allt som vanligt. Han mådde bra. Så bra en bebis kan må i mammas mage. Ändå föddes han död. Ofattbart.

Ska Felicia aldrig få ett levande syskon? Aldrig få ett annat litet barn att dela vardagen med? Den frågan får jag ofta. "Varför får alla andra syskon att få ha hemma när min lillebror är död?". Omöjligt att svara på. Samma orättvisa som vi brottas med. Samma känsla. I en mindre kropp. Inte lika rationell. Men ändå. Jag förstår så väl vad hon menar. Vad hon känner. Lillebror är med henne överallt. Han kittlar henne. Kramar henne. Kryper i sängen. Hon måste hålla koll så lillebror inte ramlar ner. Då kan han ju göra sig illa. Trots att lillebror inte kan göra sig illa. Inte längre. Men i hennes värld lever han. Han sitter bredvid henne i bilen. Ligger bredvid henne när hon ska sova. Hennes dröm om sin levande lillebror. Som det borde varit. Hon vet naturligtvis sanningen. Vet alltför väl att lillebror inte finns längre. Men hon vill så gärna. Älskade lilla storasyster. Vad gjorde jag utan dig? Utan dina drömmar. Utan din kärlek. Din glädje och din framtidstro. Min älskade lilla dotter.

Pappas tomma blick. Jag vet så väl vad han tänker på. Jag tänker samma sak. Tårarna i hans ögon säger allt. Du behöver inte säga mer. Jag förstår. Jag vet. Jag känner likadant. Vi känner varandra så väl. En blick säger allt. Min själsfrände och jag. Så oerhört lycklig att jag har dig. Vi delar allt. På något vis en och samma person. Samma känslor. Samma lycka och kärlek. Samma sorg och saknad.

Var vi än är. Vad vi än gör. Vem vi än möter. Alltid kommer du fattas oss. Du är en del av oss. För alltid en del av vår familj. Familjen som aldrig någonsin blir hel igen. Inte förrän vi träffas igen. Den dagen. Då. Då först är livet fullvärdigt. Vi saknar dig så vår lille William!