Tacksamhet

Jag blir så oerhört rörd av alla blommor, kort, meddelanden och kommentarer vi får. Människor som visar en medkänsla och sympati som jag inte trodde var möjlig. Värme. En sådan otrolig värme i det mörkaste mörker. Från människor som står oss nära. Från bekanta. Från oväntade håll.

Idag fick jag något av dom finaste ord jag läst från en underbar mamma. En mamma som inte tar sin tillvaro för givet. Inte ens när hennes lilla barn väcker sin stackars lilla mamma alldeles för tidigt vareviga morgon. Inte ens när tröttheten måste kännas outhärdlig. Jag förstår - för jag har varit där. Jag har svårt att sätta ord på den värme och tacksamhet jag känner. Tacksamheten när någon som kanske inte måste men som ändå vill, väljer att visa sitt stöd. Jag vill inte vara självömkande. Men ni ska veta att det betyder så otroligt mycket för mig, för oss, i vår sorg. Det gör om möjligt vår sorg lite lättare att bära. Om vår sorg kan hjälpa en enda människa att se på sitt liv med andra ögon. Att inte ta något eller någon för givet. Att tänka på hur ett ögonblicks skillnad kan förändra allt. Då är vår sons död inte helt förgäves. Då har han lämnat ett avtryck här i världen.

Tack.