Lotteri

1 på 4 000. Det är vad vi fått veta är oddset för att ett barn ska dö i den veckan William dog i. Ändå dog han. Skulle ett lotteri lova samma odds för en vinst på en miljon, då skulle jag inte köpa den lotten. Jag skulle ju ändå aldrig vinna. Det visar hur extremt liten risken är att en liten bebis ska dö i magen i v.42. Det händer inte. Inte oss. Någon annan möjligtvis. Det har man ju hört talas om. Läst i tidningen. Hört genom någon bekant. Men det händer inte oss. Ändå blev det vi. Vår William. 1 på 4 000.

Var finns rättvisan? Det är inte rättvist vem det än händer. Men varför just vårt barn - vår William? Det gör mig arg. Frustrerad. Hur jag än vrider och vänder på det så går det inte ihop. Vi kan inte vara 1 på 4 000. Det är för osannolikt. Också med tanke på vår bakgrund. Men ödet har inget minne. Det blev vi. Utvalda till sorgen och saknaden. Det är inte rättvist. En storasyster tvingas leva utan sin lillebror. En pappa utan sin son. En mamma utan sin bebis. Det är grymt. Så ofattbart grymt.

Kanske borde vi ändå köpa en lott. Om vi blev det enda av 4 000 föräldrapar som förlorade sitt barn, då borde vi väl ändå ha samma odds att vinna den där miljonen? Men så fungerar det nog inte. Plågorna fördelas inte jämnt. Vissa är förskonade. Andra inte. Ödet vill oss inte väl. Det vet vi. Därför tänker jag inte köpa den där lotten. Vi kommer ändå inte vinna.

I kärlek och lycka. Där har jag dragit den högsta vinsten. Jag har världens bästa familj. En man som älskar mig villkorslöst, en dotter som är så fantastiskt underbar att orden inte räcker till, en son som lever i mitt hjärta och gör mig så stolt. Vår släkt som finns för oss i vått och torrt. Trots min sorg, min oerhörda sorg så är jag en lycklig människa. Jag har allt en människa någonsin kan drömma om och mycket mer därtill. Det är inte alla förunnat. Inget tar jag för givet. Inget tar jag för självklart. Allt gott är en gåva. Precis som livet. Livet lika oförutsägbart som döden.